Bidrag till arkitekttävlingen Europan 18

Mycorrhizal Involution är ett stadsbyggnadsförslag för Hyllie i Malmö, framtaget för den internationella arkitektur- och stadsbyggnadstävlingen Europan 18.

Projektet tar avstamp i mykorrhiza – den symbiotiska relationen mellan svampar och växter – och i begreppet involution, där utveckling förstås genom sammanflätning och ömsesidigt beroende snarare än genom en linjär utveckling.

Förslaget undersöker hur det befintliga Hyllie kan leva i symbios med ett annat Hyllie. Den tidigare jordbruksmarken bevaras som en resurs, medan nya kopplingar skapas över järnvägen genom modulära brostrukturer. Runt dessa utvecklas stadsdelen stegvis genom självbyggda och självorganiserade strukturer som kan förändras över tid.

I stället för en färdig stadsplan föreslås en öppen process. Invånare, föreningar och andra aktörer får större möjlighet att forma platsen efter förändrade sociala och klimatmässiga förutsättningar. Arkitektens roll förändras samtidigt från att kontrollera ett färdigt resultat till att skapa strukturer och förutsättningar som gör utvecklingen möjlig.

Projektet handlar inte om att skapa ett slutgiltigt tillstånd för Hyllie, utan om att utforska ett system som kan fortsätta växa, förändras och anpassas över tid.

Här kan du ladda ner hela förslaget som PDF på engelska.

Projektinfo

---

Typ:
Arkitektur- och stadsbyggnadstävling

Tävling:
Europan 18

Program:
Stadsbyggnad och urban strategi

Skede:
Tävlingsförslag

År:
2025

Plats:
Hyllie, Malmö

Metod

Förslaget växte fram genom ett stort antal platsbesök med cykel, till fots och genom löpning, vid olika tider på dygnet, inom och omkring projektområdet samt i stora delar av omgivningarna inom reflektionsområdet. Utgångspunkten är att uppleva platsen i mänsklig skala för att kunna reflektera och dra slutsatser. En omfattande litteraturstudie genomfördes för att få en bättre förståelse för de samhälleliga och filosofiska aspekterna av stadsplanering i allmänhet och Hyllie i synnerhet.

Det stora perspektivet

I en osäker värld – präglad av social, klimatmässig och ekonomisk instabilitet – kommer framtiden att innebära omvälvningar, och resilienta stadsformer måste vara redo att möta dem.

Den goda jorden

Hyllies fantastiska jord är resultatet av flera tusen års bearbetning. Att bevara dess struktur gör den mer motståndskraftig, förbättrar dess förmåga att hålla kvar vatten, ger arter möjlighet att frodas och gör det möjligt att odla mat och andra resurser för området.

Detta motiverar ett bevarande av det orörda tidigare jordbruksfältet inom projektområdet – ett unikt spår mitt i Hyllie som vittnar om Skånes agrara historia. All fortsatt utveckling måste ske med största omsorg. Vi hämtar därför inspiration från de omsorgsfulla, dolda krafter i jorden som gör livet på jorden möjligt – svampar.

Svampar är svåra att upptäcka på grund av sina små strukturer och sina dolda livsmiljöer i jord eller dött organiskt material. De är jordens osynliga väktare, utan vilka inget liv på jorden skulle finnas. Deras roll i ekosystemens kretslopp är avgörande: de bryter ner och bygger upp den materia som livet på jorden har tillgång till. Svampar påminner oss om att allt bryts ner och att vi lever och andas i det utrymme som nedbrytningen lämnar efter sig.

Zooma in

Hyllie är snart 15 år gammalt, eftersom Citytunneln öppnade 2010. Malmö stad har som mål att färdigställa hela utbyggnaden inom ytterligare 15 år. Det rådande arkitektoniska paradigmet är hållbar stadsutveckling, där Hyllie föreställs och byggs som ett färdigställt tillstånd – något som skulle kunna beskrivas som en ekomodernistisk urbanism. Området marknadsförs som Nordeuropas grönaste stadsdel, samtidigt som stadsutvecklingen är inriktad på tillväxt – sportevenemang, infrastruktur, stora evenemang, konferenser, köpcentrum och så vidare, senare beskrivna som gröna investeringar. Men hur hållbart är detta?

Hyllie är ett exempel på expansionism, där byggandet påbörjades mitt ute på öppna fält, långt från angränsande bebyggelse. Genom sin utformning och sin sociopolitiska logik förnekar Hyllie den befintliga staden. Området är fullt av icke-platser – platser för förflyttning där människor förblir anonyma och som saknar tillräcklig betydelse för att betraktas som ”platser” i antropologisk mening. Det handlar om motorvägar, hotellrum, flygplatser och köpcentrum, som omger centrala Hyllie.

Hyllie bortom de glansiga broschyrerna

Stadsforskaren Guy Baeten menar att Hyllie representerar Malmös nyliberalisering, formad av en motsägelsefull urban logik som söker attrahera kapital, vit medelklass och den kreativa klassen, samtidigt som området distanserar sig från den befintliga stadens sociala och rumsliga verklighet. Även om planeringen bygger vidare på arvet från det socialdemokratiska miljonprogrammet gör den det genom att förneka detta arv – genom att positionera Hyllie som en nystart där det förflutna, vare sig det handlar om jordbrukslandskap eller arbetarklassens historia, suddas ut till förmån för en polerad urbanism och ett regionalt spektakel. En ”ensemble av objekt” växer fram, i linje med Malmös tradition av stora gester och byggnader – Kronprinsen, Kockumskranen, Turning Torso, Malmö Live och nu Hyllie.

Hyllie var ursprungligen avsett för miljonprogrammet men omformulerades senare för att motverka så kallad white flight. Omkring 70 procent av bostäderna består i dag av bostadsrätter utformade för att attrahera boende från väst snarare än att möta bostadsbehoven hos invandrargrupper som kommer från öst. Området fungerar som en självförsörjande enklav, integrerad i en exklusiv regional infrastruktur som sträcker sig från Köpenhamn till Brunnshög, men är samtidigt rumsligt frånkopplat från angränsande miljonprogramsområden som Holma, Kroksbäck och Lindeborg – områden som inte har fått tillgång till samma nivå av kollektivtrafik eller investeringar. I planeringsdokumenten framgår tydligt att Hyllie ska ha en stark identitet: kosmopolitisk öresundsk.

Trots retoriken om att skapa ett ”stadsbryn” mellan jordbruksmarken och den urbana miljön i södra Hyllie förstärker både Inre och Yttre Ringvägens ständiga trafik den fysiska och symboliska separationen från resten av staden. Projektet utvecklades ursprungligen utan offentlig debatt eller motberättelser – något verkligt alternativ presenterades aldrig. Planeringen framstår som att ha prioriterat global konkurrenskraft framför långsiktig social integration.

Fråga vem som helst i staden vad de tycker om handelsmiljöerna och Hyllies nästan CBD-liknande karaktär – central business district – och svaret kommer sannolikt att vara att Hyllie är fult, opersonligt, kallt, tomt och tyst. Detta står i skarp kontrast till visionerna och målen i de övergripande planeringsdokumenten: där finns drömmar om levande stadsgator och livlig handel, men dessa lyser med sin frånvaro så länge man inte befinner sig inne i köpcentrumet Emporia.

Utanför kontorstid och Emporias öppettider är Hyllie tomt och ödsligt, en karaktär som förstärks av de höga skyskraporna och de stora företagskontoren. Bostadsområdena är visserligen lugna och tysta, gröna och lämpade för vila, men det levande stadslivet saknas. De flesta verksamheter består av skönhetssalonger, hud- och skönhetskliniker, massagesalonger, frisörer och barberare. De utmärkta kommunikationerna som skapade Hyllie kan samtidigt vara områdets förbannelse: människor som kommer till Hyllie för att bo kan lika enkelt lämna Hyllie för att arbeta någon annanstans. Resultatet blir en märklig och kuslig kombination av sovstad och tät stadsmiljö.

Precis som miljonprogrammet och Bo01 före det försöker Hyllie återuppfinna staden utan att erkänna dess historia och riskerar därmed att reproducera segregation, spänningar och framtida konflikter. Hur kan vi vara säkra på att dagens utveckling inte slutar på samma sätt som miljonprogrammet under 1970-talet, då överproduktionen ledde till att 20 procent av MKB:s lägenheter stod tomma?

Motsägelser och glitchar

Hyllie är tydligt ett paradoxalt rum trots visionerna om att bli en rekordartat hållbar stadsdel. Området är fullt av glitchar, exempelvis det uppmärksammade hållbarhetsprojektet Embassy of Sharing, som åtminstone delvis finansieras av en oljemiljardär. Ett köpcentrum med internationella varumärkens flaggskeppsbutiker samexisterar med generösa parkeringsgarage där man kan långtidsparkera sin cykel eller bil på väg till Kastrups flygplats, elva minuter bort.

Hyllies historia förnekas genom att ingen av de nya byggnaderna förhåller sig till områdets agrara historia eller arkitektoniska tradition. De historiska spåren är marginella och kommer snart att omslutas av den nya bebyggelsen – exempelvis Hyllie ridklubb och ridstigarna genom området, ett spår av Hyllies lantliga bakgrund som står i skarp kontrast till köpcentrumet Emporia några hundra meter bort.

Emporia är Hyllies kronjuvel, en modern basar där 25 000 besökare från alla tänkbara nationaliteter möts varje dag från hela Öresundsregionen. Emporias hållbarhetsprofil ifrågasätts inte; de ekologiskt medvetna konsumenterna har tillgång till en grön takpark som tillför ytor för socialt umgänge, avkoppling och ekosystemtjänster, men som också spelar en viktig roll för att förlänga varje besökares vistelse i köpcentrumet. Emporia är ett förföriskt rum där makten över oss inte behöver proklamera sin dominans – byggnadens spektakulära arkitektur bokstavligen slukar oss in i dess interiör. Hur skapar vi ett alternativ till detta?

I stil, uttryck och planering måste vi röra oss bort från rummets shoppingifiering och reklamifiering, där till och med stadsbyggnaden bidrar till en konsumistisk eskapism. M. C. Boyer menar att moderna offentliga stadsrum har blivit en form av ”artificiella” och ”falska” landskap. Hon beskriver dem som visuellt attraktiva men ytliga, liknande reklammiljöer som säljer en illusion av njutning. Dessa nya, privatiserade miljöer utgör en form av ”företagsstyrd programmering av behov”, avskilda från det ”verkliga” offentliga rummet med dess mångfald och konflikter. De erbjuder en ”bedövad social värld” byggd på syntetisk charm och fiktion.

Släpp taget

Modernistisk stadsplanering fyller staden till brädden med imperativ och regler. Den är riktad mot staden – antiurban – eftersom funktionalisten ser sin uppgift som att omvandla stadens kaos till en prydlig och transparent ordning. Vi tekniker omvandlar många gånger sannolikhetsbaserade påståenden till deterministiska och hävdar samtidigt vår neutrala roll. Men arkitektur är aldrig neutral, och även om yrket formuleras som ett ”serviceyrke” deltar det i reproduktionen av värderingar. För mycket planering skapar en stad fylld av ritualer, som en tråkig fest där allt är planerat in i minsta detalj. Låt oss skapa utrymme för en urban fest i Hyllie.

Sökandet efter urbanitetens själ

Sökandet efter det urbanas själ har sysselsatt planerare sedan antiken. Det latinska ordet urbs betydde ursprungligen en muromgärdad stad – och är inte ett tydligare avgränsat Hyllie också ett mer urbant Hyllie? Bill Hillier menar att urbanitet i grunden inte är något annat än många kroppar i samma fysiska rum. Den nederländske arkitekten och teoretikern John Habraken lär oss att en stad som vill vara lika ändlig som en målning, en bok eller ett musikstycke måste avgränsas – precis som några av världens vackraste städer, såsom Stockholm eller Venedig. Skönheten ligger i avgränsningen. En fortsatt utåtriktad expansion av Hyllie bör därför motverkas. Vi måste sträva efter en utveckling inåt, ta hand om det som redan finns och utveckla utifrån de rådande förutsättningarna.

Detta leder till ökad urbanitet inom projektområdet och till fler kroppar i det. Som sociologen William H. Whyte uttryckte det: ”Det som framför allt verkar locka människor är andra människor.” Ju fler desto bättre, med andra ord.

Att göra det omöjliga möjligt

Filosofen Slavoj Žižek menar att staten i vår postpolitiska värld har blivit en aktör som tillgodoser marknadskrafternas behov och en multikulturalistisk, tolerant humanism, i stället för att vara en arena för konflikter där de exkluderade kan protestera mot den orätt som har begåtts mot dem. Vi är i desperat behov av verklig politik – och verklig urbanism – där vi söker ”det ögonblick då ett specifikt krav inte bara ingår i en förhandling mellan intressen utan riktar sig mot något mer. Det handlar bokstavligen om att kräva det omöjliga, att få det omöjliga att ske”.

Geografen Erik Swyngedouw drar slutsatsen att staden i en verkligt demokratisk urban politik måste vara ett rum för dissensus och oenighet, med platser där olikheter kan artikuleras och där rösterna hos dem som inte hörs eller uppmärksammas kan träda fram.

Var i Hyllie – och i förlängningen Malmö – kommer dessa konflikter till ytan? Var kan vi hitta de sprickor som de globala urbana krafter som formar staden lämnar efter sig?

Sprickornas rum i Malmö

Malmö har redan platser som Norra Grängesbergsgatan, NGBG, där storskaliga och bristfälligt underhållna verkstads- och lagerbyggnader har skapat en oordning som oväntat katalyserat områdets vitalisering. Konstnärer, migranter, flyktingar och ekonomiskt begränsade nykomlingar har fått möjlighet att ta över och omvandla lokaler för kulturella, kommersiella, andliga och bostadsrelaterade ändamål. Om vi vill att något liknande ska kunna ske i Hyllie måste vi skapa rätt förutsättningar och rätt process – inte ett färdigt objekt eller en färdig vision. Den osammanhängande mångfalden i stadslivet är snarare en tillgång än ett hot i omställningen mot ett hållbart samhälle.

Ed Soja, geografen som utvecklade begreppet Thirdspace – en utvidgad förståelse av rum som kombinerar det fysiska, det föreställda och det levda – skulle sannolikt hålla med om att NGBG motsvarar denna definition. Här, på projektområdet, i mötet mellan Holma, Kroksbäck, Lindeborg, Hyllie och områdena bortom, låter vi det (o)möjliga Hyllie skapas.

Det är i dessa sprickor, öppningar och ”fria” rum som noder för experiment med nya urbana möjligheter kan växa fram. I dessa mellanrum – fragmenten som lämnats orörda av den ”glokala” urbana polisordning som reglerar, fördelar och placerar – slår nya kulturella och sociala praktiker rot. Det är platser där alternativa sätt att leva, arbeta och uttrycka sig prövas, där sociala och politiska experiment kan utvecklas, där affektiva ekonomier formas om och där det kreativa livet inte längre är bundet till börsens eller pensionsfondernas fluktuationer. I detta projekt hämtar vi inspiration från det som redan sker i andra delar av Malmö.

Ett psykoanalytiskt förhållningssätt

Psykoanalys diskuteras sällan i relation till stadsplanering. Men som Freud antydde har vi människor många gånger ingen tydlig uppfattning om vad vi egentligen vill – våra verkliga begär är omedvetna. Ur detta perspektiv planerar vi inte för ögat utan för kroppen. Urbana miljöer upplevs ibland bäst genom att blunda och lyssna.

Är det inte just denna särskilda mottaglighet för ljud och sinnesintryck som lämnar ett starkare avtryck än synen – med rötter i våra allra tidigaste erfarenheter, då vi levde i skugga och blindhet, burna i våra föräldrars varma armar?

Detta perspektiv antyder att lycka – och urbanism – inte alltid uppstår ur lugn eller harmoni utan ur spänningar och konflikter, på samma sätt som föräldrar lugnar ett upprört barn genom att vagga och dansa eller som en orolig människa instinktivt söker sig till rörelse, rytm eller konstnärliga uttryck för att finna lindring.

Att ompröva planerarens roll

”I ett dysfunktionellt samhälle kan social anpassning vara mycket farlig. Bombpiloten (perfekt anpassad) kan vara farligare för arten än den schizofrene på en avdelning som är övertygad om att Bomben finns inuti honom.”

— R.D. Laing, skotsk psykiater

Vår professionella hållning, som till stor del är omedveten, har sitt ursprung i överjagets krav på individen och övertygar oss många gånger om att fatta beslut som vi kanske egentligen inte vill fatta.

Även om vi handlar utifrån vad vi tror är bäst kan vår frånkoppling från kroppsliga sinnesintryck och levda erfarenheter leda oss mot olycka. När vi misslyckas med att lyssna till våra egna kroppar och erfarenheter riskerar vi att agera på sätt som strider mot våra djupare behov.

Planeraren längtar efter förutsägbarhet, ordning och frånvaro av konflikt för att skapa en trygg och säker miljö. Flanören – den urbana vandraren som låter sig uppslukas av stadens rytmer och detaljer – välkomnar däremot rörelse, oförutsägbarhet, kroppsliga njutningar och en mångfald av intryck. I dag är det flanören vi ritar för. Ju intensivare den urbana scenen är, desto mer uppfriskande finner hon den.

Vår motvilja mot det oplanerade bottnar i en tendens att värdera form högre än formlöshet, eftersom förståelse, visualisering och kommunikation kräver att saker reifieras – att de ges en form. Låt oss erkänna att uppgiften är för svår, att vi inte kan lösa urbanitetens komplexa problem på ett enkelt sätt.

Det är därför vi planerare står under ett enormt tryck att vara innovativa, samtidigt som individen förväntas förbättra något på bara några timmar som har utvecklats under århundraden. Planeraren, konfronterad med stadens dissekerade komplexitet, döljer sin oförmåga att åter sätta samman dess delar genom att framhäva sin individualitet som konstnär. Arkitekten Christopher Alexander menar att misslyckandet med att erkänna städers verkliga komplexitet leder till dissociation hos människor – ett katastrofalt tillstånd som leder till schizofreni och förestående självmord.

Vi behöver på allvar ta ett steg bort från vår egen profession och bli medvetna om vad som pågår i våra egna sinnen, sluta grovt felbedöma vad som faktiskt sker och undvika att detaljorganisera ett repressivt rum. I vår överdrivet planeringsorienterade inställning riskerar vi att förlora demokratiska värden. Filosofen Jacques Rancière menar att konsensusbaserad, teknokratiskt styrd urbanism inte är demokratisk: den söker väldefinierade grupper med fasta intressen, värderingar och kulturer och undertrycker därmed skillnader och oenighet.

Arkitekten Bernard Rudofsky menar att vi planerare inte alls besitter någon exceptionell insikt i boendets problem. I stället är vi alltför upptagna av frågor om affärer och prestige. Planerarens intressen är inte desamma som användarnas.

I stället för att grunda vår praktik i ambitionen att fixa, ordna, organisera och städa urbana miljöer kan arkitekter och stadsbyggare anta rollen som möjliggörare och kommunikatörer – försvara dialogen och främja deltagandet från självbyggare och självorganiserade grupper.

Involution

Malmö stad har ständigt utvecklats. Hyllie representerar förskjutningen från den agrara revolutionen till den industriella och vidare till informationsrevolutionen – från medeltidens jordbruk, genom skiftesreformerna och fram till dagens globalt sammankopplade samhällen under 2000-talet.

Stadsutvecklingen i Hyllie har präglats av en snabb, linjär tillväxt från en tabula rasa – en till synes evolution från ett ”underlägset” till ett ”överlägset” tillstånd, i likhet med logiken hos de förgrenade arterna i evolutionens träd.

Ekofeministiska tänkare ifrågasätter detta hierarkiska perspektiv och föreslår i stället att vi förstår evolution som involution: organismers tendens att associera sig med och fläta samman sina liv med varandra. Ordet evolution fångar inte hur organismer blir djupt involverade i varandras liv.

Vi föreslår att Hyllie – och i förlängningen resten av Malmö – ska fortsätta en process av involution genom en mykorrhizal urban strategi, där deltagarna rör sig utanför och bortom sina tidigare gränser och funktioner. Det är en etik byggd på ömsesidigt beroende – något som nyliberal kapitalism, oligarkism och auktoritär populism hyser en extrem motvilja mot.

En mykorrhizal urban strategi

Faser

Svampar

Svampar är naturens missförstådda varelser. De har överlevt ekologiska omvälvningar och tagit sig igenom perioder av katastrofala förändringar tack vare sin uppfinningsrikedom, flexibilitet och benägenhet att samarbeta med andra arter. Under kriser har de ingått symbioser – precis som vi människor borde göra nu.

Svampen har i eoner varit en följeslagare till både människan och resten av naturen och har fungerat som en andlig partner för såväl ursprungsbefolkningar som andra kulturer världen över. Hyllie vattentorns likhet med en svamp är slående – och dess centrala funktion för stadens vattenförsörjning, genom ett infrastrukturellt nätverk som samlar Skånes grundvatten, skulle kunna förstås som ett slags mycelnätverk som Malmö redan är beroende av.

Det som saknas i dag är Hyllies eget mycelnätverk och den mykorrhizala relationen mellan det Hyllie som är och det Hyllie som skulle kunna vara.

Mykorrhizan träder in

Mykorrhiza – från grekiskans mykes, ”svamp”, och rhiza, ”rot” – beskriver den symbiotiska relationen mellan svampar och växter. Omkring 90 procent av alla växtarter är beroende av mykorrhizasvampar. Svamparna fäster vid eller växer in i växternas rötter och hjälper dem att absorbera vatten och näringsämnen ur jorden. I gengäld förser växten svampen med socker som producerats genom fotosyntesen.

Denna ömsesidiga relation stärker växternas hälsa, förbättrar jordstrukturen och ökar ekosystemens resiliens. Den kan också förbättra jordbrukets produktivitet. Men mykorrhizasvampar gör mer än att ge näring åt växter. Deras mycel bildar ett klibbigt, levande nätverk som binder samman jordpartiklar och förhindrar erosion och förlust av näringsämnen vid regn. På detta sätt fungerar mykorrhizasvampar som ekosystemingenjörer.

Många svampar är belöningen för en välmående mykorrhizal relation – tryffel, kantareller, Karljohanssvamp, och så vidare – är välsmakande resultat av en berikande förbindelse mellan svamp och växt. Men utöver smaken kan mykorrhizasvampar återställa skadade livsmiljöer genom att samla radioaktiva ämnen och tungmetaller ur marken.

Organisk tillväxt

Arkitekturen i en mykorrhizal urbanism genereras på plats och involverar genom en stegvis, organisk process – ett system som ständigt utvecklas och både tar emot och ger impulser till sin omgivning. Tillväxten är cirkulär och kan vara långsam eller snabb beroende på förutsättningarna.

En självorganiserad och självbyggd organism kan anpassa sig snabbare till svåra förhållanden än en fixerad och cementerad process som Hyllies nuvarande utveckling, vars mål är att färdigställas inom en bestämd tidsram. Förhoppningen är att denna alternativa process ska resultera i ett levande och resilient samhälle.

En symbiotisk cirkulär process

Svampar är kaos, men ett missförstått kaos. De är varken djur eller växter och passar inte in i den binära Linnéanska taxonomin som främst lämpar sig för djur och växter. De liknar snarare processer som kan anta flera olika former trots att de tillhör samma art. Denna essens översätts till en mykorrhizal urban strategi.

Uppbyggare bygger, nedbrytare bryter ner – och om nedbrytarna inte bryter ner finns inget material för uppbyggarna att skapa något nytt av. Svampar både skapar och upplöser världar. De frodas i den röra människan lämnar efter sig och producerar svampar.

Ett mykorrhizalt urbant förhållningssätt möjliggör en cirkulär urbanism där biprodukter från ett element återförs och tas upp av de mykorrhizala interventionerna. Det Hyllie som finns i dag behöver ett alternativ, och alternativet behöver livnära sig på Hyllie – de hjälper varandra. Det handlar inte om konkurrens utan om en symbios som skapar ömsesidig hjälp. Kommunen ser Hyllie som Malmös andra stadskärna, som om ett nytt träd planterats på avstånd från det äldre och mer etablerade trädet. För att båda ska kunna frodas behövs ett närande nätverk, ett nätverk med en egen karaktär som lever i symbios med träden. Ett gemensamt mykorrhizalt nätverk i Hyllie omfördelar stadens resurser.

Även kommunen konstaterar att Hyllie riskerar att skapa segregerade områden för människor med högre inkomster eftersom nybyggda stadsdelar följs av högre hyror. En mykorrhizal stadsutveckling fokuserar däremot på läkande – som en nedbrytande svamp som bygger ny materia av avfall – genom att stärka användare och boende och skapa en mer demokratisk urban miljö.

Malmö stad hävdar att ”Hyllie gör Malmö helt”. Området föreställs som ett integrationsprojekt tillgängligt för alla Malmöbor, och en mykorrhizal urban involution väver ytterligare samman delar av Malmö med olika utmaningar. Den kan bli en ny attraktion som väcker större intresse än Emporia, de stora evenemangen och de redan utvecklade ekourbana områdena.

Att stå på jättars axlar

Mykorrhizal urbanism följer en lång tradition av boende – förankrad i mänsklighetens allra tidigaste vanor och speglad av andra arter när de skapar sina hem här och nu. Vernakulär form följer inte modets cykler. Den är tidlös, nästan omöjlig att förbättra, eftersom den tjänar sitt syfte med stillsam perfektion. Dess ursprung finns långt tillbaka i tiden. Det är en vardaglig men generativ arkitektur som låter livet utvecklas, växa och anpassa sig. Tillämpad på projektområdet fortsätter den mykorrhizala involutionen denna vernakulära tradition – omtolkad för dagens behov och föränderliga förutsättningar.

Liv ur skuggorna

Att knyta an till de osynliga svampvarelserna i jorden eller på andra platser – till och med inuti oss själva – stärker vår kontakt med våra skuggsidor. Att uppskatta mörkrets, eller den Andres, roll inom urbanismen innebär att erkänna att ljus bara kan uppfattas i relation till mörker. Arkitektoniskt är ett rum med för mycket ljus bara ett tomrum, medan magin uppstår i de föränderliga relationerna mellan mörker och ljus. Dagens Hyllie har för mycket ljus.

Modernismen har alltför länge varit upptagen av att föra in ett övermått av ljus och rationalitet i våra miljöer. Ett mykorrhizalt urbant perspektiv uppmanar oss att blicka inåt och betrakta hela vår inre verklighet – att acceptera både det goda och det dåliga, det planerade och det oplanerade, kaos och oordning – så att vi kan överskrida detta och tydligare uppfatta här och nu, i stället för att ständigt fokusera på framtiden och överplanera för osäkra farhågor som kanske aldrig blir verklighet. En organisk och oplanerad mykorrhizal urbanism frigör oss från den raka linjens bojor och vår besatthet av förnuft, matematik och vetenskap.

Hyllies modernistiska omgivningar

Kontrasten mellan projektområdets omgivningar är slående. Rör man sig bort från centrala Hyllie över dagens trafikbarriärer och hårt trafikerade vägar möter man ett diametralt motsatt urbant ideal. Rummet som grund i stället för figur. Holma, Kroksbäck och Lindeborg har en kuslig rumslig konfiguration med trafikseparering och stora programmerade öppna ytor – vare sig det handlar om breda hårdgjorda ytor eller gräsmattornas monotona gröna asfalt. Det är förvisso grönt och frodigt men saknar intensitet och liv. Föreställ dig dessa platser under den obarmhärtiga svenska vintern, när solen är knapp och bekväma platser i lä på de öppna ytorna är få eller helt frånvarande. Höga flerbostadshus återkastar måsarnas skrik och de hårdgjorda ytorna förstärker trafikens brus. Områdena är enklaver som bebos antingen av människor med svaga socioekonomiska förutsättningar i allmännyttans hyresrätter eller av pensionerade vita svenskar i privata bostadsrätter.

En mykorrhizal involutionär urban strategi sträcker sig ut för att försöka väva samman områdena med Hyllie och med varandra. Samtidigt respekteras de befintliga miljöerna eftersom ett mykorrhizalt nätverk i första hand fokuserar på att skapa förbindelser snarare än att bygga. Spontana platser som är värdefulla för de boende bevaras, exempelvis de improviserade, mycket stora lekytor som barn har gjort av tomrummen mellan vissa bostadshus och förvandlat till bilfria oaser.

1. Hyfbryggor

Bygg broar, inte murar

Hyllie föddes ur en bro. Utan Öresundsbron hade Hyllie inte funnits. Vi fortsätter denna utveckling genom att överbrygga de skarpa fysiska barriärerna runt projektområdet, på samma sätt som hyfer – de förgrenade filament som bygger upp mycelet – sträcker sig ut från en svamp. Mycel är nätverket av hyfer som växer i och på jord och andra substrat.

Processen börjar som i alla fysiska system – genom en entropisk process där energi rör sig ”nedför”, från platser där det finns mer till platser där det finns mindre, som värme som lämnar din kropp och övergår till den kalla luften utanför. Interventionen sker där aktiviteten och potentialen för sammanlänkning är störst, genom att skapa förbindelser mellan stationen och Dagvattenparkens grönområden. Vi utgår från det som redan finns – och tomrummen aktiveras utifrån och in, oavsett om det gäller det stora öppna fältet eller de tomrum som bildas av järnvägen och motorvägen. I naturen rör sig resurser många gånger från områden med överflöd till områden med brist.

Hyfbryggor över spår och väg

Utgångspunkten är att knyta samman projektområdets gröna miljöer genom broar med grönska och flöden av kroppar – gående, cyklande och krypande – mellan parkerna. De är en enorm resurs: oaser av tystnad och lugn mitt i den urbana karaktären kring Hyllie station. De ”hyfala” broarna aktiverar dessa platser i betydligt större skala. Broarnas exakta placering följer parkernas befintliga stigar och rörelsemönster.

Dagvattenparken är underutnyttjad och dåligt kopplad till Hyllie stationstorg trots det mycket korta avståndet. De välfungerande delarna av Hyllie Vattenpark och Dagvattenparkens omsorgsfullt modellerade grönområden bevaras därför, samtidigt som deras interna gångvägar integreras i ett större nätverk av rörelser. Trasiga spångar av stockar i Hyllie Vattenpark repareras och förlängs för att knyta samman Mässparken och Dagvattenparken och därmed fortsätta den ekologiska korridor som är tänkt att löpa genom hela Malmö, från Pildammsparken till kusten.

Stråket längs axeln mellan stationstorget och Dagvattenparken breddas med en tillagd bro för att skapa utrymme för fotgängare och cyklister och därigenom knyta torget visuellt och rumsligt till dagvattenparken. På detta sätt introduceras det hyfala nätverket för besökare redan på torget. Modulära delar och räcken längs den befintliga vägen flyttas och återanvänds i den hyfala strukturen. Utrymmet mellan bron och den befintliga vägen befolkas gradvis av nya strukturer.

Rörelse och flöden som aktiverande krafter

Det är inte byggnader som attraherar människor utan flöden av människor och folksamlingar. Förbättrade flöden skapar större engagemang och aktiverar platser. På samma sätt som Emporias entréhålrum drar in dig i byggnaden uppmuntrar hyfbryggorna till rörelse och bjuder in dig i det mykorrhizala Hyllies värld.

Morfologisk anpassning till befintliga förhållanden

Broarna är kraftfulla rumsliga interventioner som fungerar väl tillsammans med de storskaliga arkitektoniska rummen kring Hyllie stations nedsänkta spår och knyter an till perrongernas miljöer. Deras välvda form anpassar sig till järnvägsslänternas böjda tvärsektion och skapar en mjuk övergång mellan mark och bro samt ett inspirerande rum för kroppar under bron. Arkitekturen är lika artikulerad som pelarna som bär upp överdäckningen över perrongerna, vilket skapar en sammanhållen helhet samtidigt som de nya tilläggen tydligt kan avläsas.

Strukturens fysiska höga upplösning fungerar som en bullerbuffert mot de ständigt passerande tågen och bidrar till att minska den sammanlagda ljudbelastningen. Broarna prefabriceras i trä och kan även innehålla återbrukat byggmaterial. Detta möjliggör hög precision genom tillverkning utanför byggplatsen, varefter de lyfts på plats för att minimera störningarna i järnvägstrafiken. De fungerar också som ekodukter med grönska på båda sidor, så att icke-mänskliga arter kan röra sig över trafikbarriärerna.

Att bygga 1:1

Den exakta plats där broarna landar är genomtänkt in i minsta skala för att minimera resursslöseri. De fungerar som nästan kirurgiska interventioner som anpassas efter det som redan finns på plats. I stället för att form följer funktion följer form resurser.

Ett rutnät för modulär utbyggnad

Broarna är öppna strukturer som möjliggör en gradvis rumslig utbyggnad genom ett modulärt system som enkelt kan fortsätta över järnvägsspåren eller motorvägen.

Det är ett nätverk eller rutnät som i framtiden kan förlängas efter behov, som moderna Rialtobroar som kan rymma en mängd olika funktioner såsom butiker och service. Få saker tycks attrahera människor mer än en bro med hus ovanpå. Balkarna dimensioneras för att i framtiden kunna bära en möjlig fullständig överdäckning med tyngre byggnader.

Koppling till Mallbo

Den andra fasen av brobyggandet knyter samman bostadsområdet Mallbo med det öppna fältet. Området har planschaktats kraftigt och dess arkitektur kommer att stå i stark kontrast till de mykorrhizala interventionernas karaktär. För att förmedla övergången sträcker sig tre hyfbryggor över järnvägsspåren och knyter Mallbos gatunät till platsen för den deltagarstyrda sporprocessen. Broarna sjunker mjukt ned mot marken och anpassar sig till fältets bevarade topografi.

Förlängda hyfer

Tygelsjöstigen, Sveriges längsta pilallé, förstoras och förstärks genom att förlängas genom området hela vägen till cirkulationsplatsen vid Pildammsvägen och Annetorpsvägen, där den åter kan korsa trafiken och ansluta till sin ursprungliga sträckning. Med hopp om framtiden kan den fortsätta växa i symbios hela vägen till Kulladal, där spåren av den gamla järnvägen fortfarande finns kvar i form av den huvudsakliga cykelvägen från staden mot Svågertorp.

Dessa rumsligt gestaltade hyfer knyter områdena direkt till varandra och skapar cykelstråk som är snabba, kräver mindre fysisk ansträngning och utgör ett konkurrenskraftigt alternativ till motoriserad trafik.

Att överdäcka eller inte överdäcka

Att i nuläget motivera en överdäckning av både järnvägsspåren och Annetorpsvägen inom projektområdet är inte fullt möjligt eftersom det fortfarande är ett mycket kostsamt alternativ. Överdäckning av motorvägar och järnvägar är en förhållandevis ny och ovanlig lösning där de långsiktiga konsekvenserna, nyttorna och kostnaderna fortfarande är osäkra. Överdäckningar är kostsamma, inte bara att bygga utan även att underhålla, och kräver många gånger omfattande reparationer. Detta syns i Slussen och Sergels torg i Stockholm, där återkommande problem slutligen bidrog till att Slussen revs och byggdes om helt.

Vi menar att osäkerheten i dag är för stor och att ett försiktighetsbaserat förhållningssätt är mer lämpligt. Det undviker en stor initial investering som inom några år eller årtionden kan visa sig vara onödig. Tänk om renare elfordon och mobility-as-a-service inom en nära framtid gör kostsamma tekniska system för överdäckningar – exempelvis tunnelventilation – överflödiga? I en mer avlägsen och utopisk framtid skulle Ringvägen rentav kunna återställas till ett naturligt stråk, en grön ring runt Malmö i stället för den öken av asfalt och den barriär den är i dag.

För Trafikverket innebär den stegvisa byggnadsstrategin med noggrant placerade broar mellan aktivitetsnoder ett mer ekonomiskt och snabbare alternativ till en storskalig överdäckning av spår eller motorväg. Förbudet mot transport av farligt gods genom Citytunneln skapar dessutom bättre förutsättningar för ett mer ad hoc-baserat förhållningssätt till både program och funktion i de föreslagna mycelbroarna.

2. Spridning av sporer

Deltagande och storskaliga experimentella stadsutvecklingsprocesser är oroväckande sällsynta. I Malmö är den färgstarka byggnaden Bo100 ett av de närmaste exemplen, även om projektet endast verkar i ett kvarters skala. Inkrementella bostadsstrategier har prövats i delar av det globala syd. Lucien Krolls okonventionella och medlande gestaltningsprocess för studentbostäder i Bryssel är ett ovanligt exempel på arkitektur vars ambition är att inte påtvinga sig sina användare. Oosterwold i Almere har vissa likheter med en mykorrhizal urban involution. Deltagande processer dyker med jämna mellanrum upp runt om i världen som isolerade oaser av experiment.

Vi menar att en mykorrhizal intervention på det stora öppna fältet inom projektområdet erbjuder en idealisk plattform och startpunkt för en sådan process. När hyfbryggorna har börjat skapa en mycelial förbindelse genom Hyllie involverar mykorrhizan användarna – som svampsporer sprids de över det stora tidigare jordbruksfältet och en ny process tar sin början.

En experimentell spordriven process

Kommunen och olika aktörer i Hyllie prövar tillsammans en radikal gräsrotsprocess där en öppen inbjudan riktas till alla Malmöbor. Visionen är en samskapad stadsdel där offentliga aktörer fokuserar på att stärka decentraliserade aktörer såsom hushåll och lokala organisationer. Invånarna i det mykorrhizala Hyllie är prosumenter – en övergång från konsumism till prosumtion. I stället för att flytta in i en färdig urban form speglar stadsdelens morfologi de komplexa relationerna mellan dess invånare.

I en process som aldrig tidigare genomförts i Malmö samlas intresserade aktörer och analyserar tillsammans platsen på plats. Därefter formerar de grupper utifrån relationerna sinsemellan och till projektområdets omgivningar. Den öppna inbjudan, den breda rekryteringen och öppenheten kan attrahera människor som vanligtvis saknar en röst inom stadsplaneringen på grund av inkomst eller social stigmatisering. Någon kanske vill starta ett tiny house-läger, någon annan bygga ett eget hus nära släktingar i Lindeborg, eller kanske vill en grupp hockeyintresserade vänner prova ett rururbant boende närmare Malmö Redhawks hemmaarena i Malmö Arena? Möjligheterna är oändliga och omfattningen värd att fortsätta undersöka även bortom detta förslag.

Ett medborgarråd för Hyllie skapas med öppna möten och workshops som genomförs i de delar av området där byggande är möjligt. Processen använder den kollektiva intelligensen och resurserna i civilsamhället och ekonomin. Hyllie Mycorrhizal Lab etableras som en smältdegel och ett forum där mykorrhizan kan växa fram, placerat längs fältets kanter där jordkvaliteten redan har försämrats.

De möjliga iterationerna av denna stadsform är oändliga, och de följande exemplen är bara några av de framtider som skulle kunna växa fram. Tätheten för varje typ av etablering blir proportionell mot intresset.

Sites and services

För att utveckla grundläggande infrastruktur – vatten och avlopp, el och vägar – skulle kommunen och det mykorrhizala rådet kunna samarbeta för att identifiera strategiska noder för sites and services. Från dessa tillåts utvecklingen att organiskt (in)volvera sig, på ett sätt som speglar förmoderna stadsutvecklingsmönster.

Planläggning baklänges

När den mykorrhizala urbana processen börjar få en form, byggnader reses och människor, icke-mänskliga arter och annat liv börjar frodas i området, kan det vara dags – om invånarna anser att den karaktär som mykorrhizan skapat bör bevaras – att formulera övergripande riktlinjer och en möjlig detaljplan för området.

I stället för att stadsformen sätts i tvångströja av en plan som bestämts i förväg – vanligen fem eller tio år innan de första invånarna flyttar in – sker en gradvis anpassning som bättre svarar mot de specifika behoven och egenheterna hos varje aktör och varje fas av den urbana processen.

Fastighetsindelning med högre upplösning

Små fastigheter gynnar mindre aktörer såsom konstnärer, icke-kommersiella kulturföreningar och nystartade företag. De är mer ekonomiskt tillgängliga och främjar en större variation av verksamheter och rumsliga lösningar, anpassade till lokala ekologier och användningar. De minskar också den känsla av alienation som boende kan uppleva i flerbostadshus med fler än tolv lägenheter per trapphus, eftersom detta enligt Hyllies övergripande planeringsdokument generellt minskar känslan av gemenskap.

Detta gör det mykorrhizala Hyllie till en smältdegel för kultur, amatörteater, entreprenörer, bootstrappade företag och konstnärer – vilket leder till den återkommande devisen: ”staden med flest symfoniorkestrar, baletter och teatrar vinner”.

Svampmässig – eller programmatisk – variation

I naturens mykorrhizala nätverk varierar svamparterna och flätas samman med varandra. De kan vara svåra att skilja åt men samarbetar ändå. På samma sätt uttrycks programmet i en mykorrhizal urbanism genom en mångfald av funktioner – exempelvis skola, kontor, bostäder och kulturverksamheter – som flätas samman både rumsligt och programmatiskt och uppstår där funktionen behövs.

Självbyggt och hantverksmässigt

Under flera hundra år har den västerländska berättelsen om modernitet och framsteg gradvis nedvärderat användbarhet, nytta, hantverk och kollektivt arbete till förmån för autonom individualitet och konstnärlig skönhet. Vi har skapat skiljelinjer mellan natur och kultur, konst och hantverk, självständighet och beroende samt omsorg och arkitektur. Arkitekturproduktionen har blivit nära förbunden med föreställningen om det enskilda, kreativa och namngivna manliga geniet – placerat som både författare och upphovsman.

I kontrast till detta förstör handgjorda, småskaliga och kollektivt framtagna metoder inte de lokala mikrohabitaten. De låter utvecklingen ske långsamt och ger andra arter och livsformer tid att anpassa sig och, när det krävs, förhandla om utrymmet – exempelvis kaniner och fåglar som redan lever på platsen. Detta står i kontrast till en bulldozer, som innebär ekocid för allt levande i dess väg.

Mykorrhizalt byggande är en process av att bygga och avbygga en ofärdig produkt – genomförd som en kroppslig, nästan meditativ process där aktörerna befinner sig här och nu och använder sina sinnen, i stället för att arbeta med abstrakta föreställningar vid ett avlägset ritbord, frånkopplade från den levda verkligheten.

Topografisk anpassning

Ett stenkast från projektområdet ligger Kroks mölla. Det är en säregen typologi med en något skev geometri som antyder att det Hyllie som en gång fanns skulle kunna återuppstå inom projektområdet. Att bygga långsamt och för hand skapar en stadsform som följer terrängen, vilket gör topografin avläsbar i den mykorrhizala strukturen.

I motsats till nästan hela det bebyggda Malmö – där invånare brukar framhålla att staden är extremt platt och att ”allt därför är löjligt nära allt annat” – är både projektområdet och reflektionsområdet fyllda av höjdskillnader. Samtliga är skapade av människan: vallarna längs järnvägen, den nedsänkta motorvägen och järnvägen, kullarna i Kroksbäcksparken, jordformationerna i Hyllies nybyggda parker och den svagt böljande karaktären hos det stora fältet. Den mykorrhizala strategin anpassar sig efter terrängen utan att störa jorden.

De första interventionerna runt fältet är avsiktligt försiktiga och respekterar även de minsta variationerna i terrängen. De korta sluttningarna längs gång- och cykelvägen mot bron vid Hyllie Vattenparksgata befolkas av små byggnader – några på pelare, andra stående på marken – som försiktigt vilar mot sluttningen. De bildar en tröskel mellan höjdnivåerna, skapar sektionell rikedom och formar intima platser längs de svängda gångstråk som följer fältets kant, där den högkvalitativa jorden når ända fram till de nya strukturernas fötter.

Att skapa identitet

Detta pekar mot en nödvändig övergång från massproducerade byggnader till mer hyperpersonaliserade och mykorrhizala utvecklingsformer. Dessa förhållningssätt anknyter till möjligheterna i den tredje industriella revolutionen, där digitala tillverkningsverktyg såsom 3D-skrivare möjliggör lokal produktion av specialanpassade komponenter eller till och med hela bostäder. Med stöd av framväxande AI-system skulle människor i det mykorrhizala Hyllie själva kunna gestalta, testa, simulera och tillverka bostäder anpassade efter sina specifika behov och lokala klimatförutsättningar. I detta paradigm är hemmet inte längre en handelsvara. Logiken förskjuts från att ”köpa ett skydd” till att ”skapa en identitet”.

3. Svampar på fältet

Att reparera platsen utifrån och in

Den mykorrhizala interventionen fokuserar på de platser som behöver mest omsorg. Det handlar om gränserna mellan olika element – skadade och försummade områden inom projektområdet. Dessa återfinns främst i zoner med dålig jordkvalitet, exempelvis längs fältets ytterkanter och den öppna yta som tidigare fungerat som tillfällig byggetablering. Att börja i motsatt ände – med de områden som redan har högst rumsliga och miljömässiga kvaliteter – skulle motverka syftet med reparationen. Överblivna rum fungerar i stället som katalysatorer för engagemang och liv, precis som svampar växer fram ur nedbrutet och dött material.

Att bygga längs fältets gränser skapar en tydligare koppling till det omgivande Lorensborgsområdet eftersom det finns bostäder i närheten. Den lokala faunan – bland annat rödlistade fåglar som häckande strandskator – kan förhoppningsvis återvända år efter år eftersom fältets centrala delar lämnas orörda. De boende kan gradvis börja använda den bevarade jorden för produktion av mat eller byggmaterial. De stora havtornsbuskarna längs fältet kan tas bort beroende på användarnas önskemål, eftersom de växer snabbt och är vanliga i Skåne. Dagvattendammen hyser biologisk mångfald och dess naturliga egenskaper bevaras, samtidigt som skötseln – exempelvis beskärning av vass – kan ge byggmaterial till den urbana mykorrhizan.

Den organiska geometrins kraft

Den oregelbundna form som växer fram genom en organisk, självbyggd och självorganiserad process uppstår ur personliga preferenser och engagemang. Här finns skyddande tak, gator och gränder med varierande bredder, små, stora och oregelbundna torg avsedda för en närmast oändlig variation av aktiviteter såsom gemensam sport, grönsaksmarknader, politiska demonstrationer och loppmarknader. Här finns arkader, väderskyddade gångar, trappor att sitta på längs gatan, små parkeringsytor för cyklar eller bilpooler, byggnader med olika former, höjder och bredder, markiser som vackert filtrerar solljuset, trädgårdar, pergolor och grönskande stråk, hemliga gångvägar, verandor, pelare med olika dimensioner, verkstäder, platser för dans och sömn, öppen dagvattenhantering, broar över byggnader, inramade utblickar, gatukonst och offentlig konst, olika taktäckningsmaterial såsom sedum, solpaneler eller halm, hypermoderna fasader av energiproducerande alger och en oändlig mångfald av urbana element där endast gemenskapens kreativitet sätter gränserna. Att på förhand programmera en så rik och komplex urban konfiguration är omöjligt. Den mykorrhizala urbana strategin är tänkt som ett sätt att låta den uppstå.

Dessa egenskaper möjliggör också en större grad av rumslig komplexitet som gynnar icke-mänskliga arter. Fåglar, insekter och andra djur kan hitta sina egna skyddade favoritplatser i stället för att tvingas förhålla sig till de reflekterande, industriella och monotona ytor som många gånger innebär en säker död för dem.

Den stora morfologiska variation som skapas av den mykorrhizala processen är på många sätt lika rik som det som sker inne i Emporia – med sina 200 butiker och sin minutiöst planerade och spektakulära arkitektur – men här fungerar den som en demokratisk och öppen motvikt, med potential att bli ännu mer attraktiv än köpcentrumet genom de personliga visioner och användningar som formas av och för användarna själva.

En polyfon sång

I detta urbana ideal speglar den organiska och till synes komplexa och konfliktfyllda geometrin ett levande samhälles inre strider, segrar och mångfald. Detta står i kontrast till en stadsform som speglar en befolkning fastspänd i en färdig struktur – med andra ord den modernistiska metodens repressiva och närmast militaristiska rationalitet.

Det är en polyfon konstruktion som sjunger med alla sina enskilda invånares röster i stället för att alla underkastas samma röst. Dess sektion blir ett tredimensionellt landskap av upplevelser som känns med hela kroppen.

Klimatanpassning

Den inneboende resiliensen och anpassningsförmågan hos den mykorrhizala involutionen framtidssäkrar Hyllie inför förändrade klimatförhållanden såsom oförutsägbara regn, stigande havsnivåer, torka, värmeböljor, störningar i livsmedelssystem, infrastrukturella problem, ekonomiska kriser och migration. Precis som svampar har gjort i miljarder år ökar det mykorrhizala Hyllies anpassningsbara, självbyggda och självorganiserade karaktär möjligheterna att klara perioder av stora störningar och samtidigt stödja den omgivande urbana ekologin. Den flyttbara och småskaliga byggnadsmorfologin absorberar regnvatten, skapar skugga och skydd för icke-mänskliga arter, anpassar sig till översvämningar genom att programmatiska funktioner enkelt kan flyttas och förändras efter befolkningsförändringar.

Organisk tektonik

Delar av strukturen påminner om de traditionella korsvirkeshus som finns i Skåne – även Malmö har sina egna exempel. Hyllies hyfer använder denna struktur där det behövs och möjliggör modulär tillväxt och införandet av nya funktioner. Låt oss tolerera det vridna och krokiga – precis som vi människor själva inte är symmetriska. Vi uppskattar friktion, oregelbundenhet och imperfektion. Det är detta som gör något verkligt vackert och som får oss att älska gamla hus.

Arkitektoniska element antar en organisk form, som lertakpannorna på stora och vackra förindustriella tak. Det är ett icke-industriellt material som anpassar sig efter formen i stället för tvärtom, vilket är fallet med många moderna material där formen måste anpassas efter komponenterna. Den mykorrhizala arkitekturen har en högupplöst detaljering som saknas i andra byggnader, exempelvis de prefabricerade industriella materialen i Arenans och Emporias fasader.

En omvänd trafikpyramid

Det mykorrhizala Hyllies stadsform följer den omvända trafikpyramiden, där fotgängare prioriteras framför allt annat. Bilen pressas ut mot marginalerna – placerad längs stadsformens ytterkanter men fortfarande ansluten till stadens bilcentrerade struktur. Denna marginalisering bygger på en kritisk omvärdering av bilen som ett ”säkert” transportmedel. I takt med att fordon har blivit tyngre och större har fotgängare och cyklister fått bära skulden för sin egen sårbarhet, trots att den verkliga faran ligger i den alltmer dominerande bilen. Vi talar ofta om ”oskyddade trafikanter” – men vem utgör egentligen hotet?

Rummet som figur

Den mykorrhizala interventionen leder till positiva utomhusrum i ett figur–grund-diagram: gatorna blir platser att vistas i, inte bara ytor för transport.

Patina är något man väntar på

Ett organiskt byggande gör det möjligt för byggnaderna att utveckla patina och skapar en mänsklig skala. Naturmaterial såsom trä, lokalt utvunnen lera och sten – eller återanvända byggnadsdelar från industribyggnader vars användning förändrats – blir vackrare med tiden. Naturmaterialens egenskaper skapar lugn och en harmonisk atmosfär. De är enklare att återinföra i ett cirkulärt flöde och underhålla än de industriella komponenterna i många av Hyllies nuvarande byggnader, vars material snarare bryts ner utan att utveckla karaktär.

Byggmaterialen kan variera från 3D-printade och lokalt producerade material till tidlöst hantverk eller prefabricerade element – beroende på vad som bäst tjänar samhället vid varje enskilt tillfälle.

Klimatiska förhållanden

Klimatet i Skåne är regnigt och grått och under stora delar av året befinner sig människor inomhus och längtar efter sol och värme. Den mykorrhizala stadsformen skapar en större variation av rum som är anpassade efter hur platserna används, med skyddande tak, arkader och en mångfald av hörn i lä från den skoningslösa skånska vinden. Södra Hyllie har redan en fragmenterad kvartersgeometri för att minska vindtunneleffekter och skapa visst skydd, men den mykorrhizala stadsformen förstärker detta många gånger om. Dess högupplösta morfologi möjliggör sydvända fickor skyddade från vinden – på de platser där användarna själva upptäcker dessa möjligheter under gestaltningen och byggprocessen. Där den uppstår är den kompakta geometrin ett utmärkt sätt att skydda sig från de iskalla vindarna.

Självförsörjning

Den mykorrhizala urbana processens icke-linjära karaktär möjliggör och uppmuntrar en självförsörjande förvaltning av området. Bevarandet av det stora öppna fältet och den stegvisa utvecklingen runt fältet, i stället för ovanpå eller tvärs över det, gör att negativa externaliteter kan hållas inom området.

Avloppsvatten stannar inom området och renas lokalt, dagvatten tas upp av genomsläppliga ytor och energi kan produceras på plats genom solpaneler eller gemensamma geoenergisystem. Detta minskar beroendet av extern infrastruktur och främjar ett resilient och självförsörjande samhälle.

Och bortom detta …

Den rumsliga konfiguration som den mykorrhizala involutionen kan ge upphov till begränsas bara av invånarnas fantasi. Vem vet vad dess kreativa invånare kommer att väcka till liv?

4. En urban involutionär process

Systemet sträcker sig längre ut genom involution – genom förbindelser snarare än kontroll. I kontrast till den modernistiska, expansionistiska stadsutvecklingspolitiken använder en mykorrhizal involutionär urbanism det som redan finns.

Förbindelser skapas mellan noderna i den mykorrhizala urbanismen där yngre noder, precis som träd i naturen, har få förbindelser medan äldre noder har fler. Detta möjliggör resor och flöden mellan olika delar av nätverket. Väl sammankopplade noder gör det möjligt att ta sig genom hela nätverket med ett litet antal steg.

Hyllie stationstorgs hyfer och svampar

Mykorrhizala tillägg tillför liv, skydd och identitet till ett i övrigt ödsligt, blåsigt och kallt torg. De svampliknande trätornens organiska och självbyggda karaktär kontrasterar mot torgets generiska byggnader och blir samtidigt följeslagare till de frodiga bokträden. Lätta strukturer av detta slag lämpar sig väl här eftersom överdäckningens dimensionering under torget inte tillåter tunga byggnader ovanpå. De fungerar som en av den mykorrhizala strategins startpunkter i Hyllie och drar in och kopplar samman de människor som anländer till Hyllie station.

Vindförhållandena förbättras när nätverket fäster vid höghusen, vars släta geometri skapar kraftiga nedåtriktade vindar. Byggnaderna får nya programmatiska och strukturella variationer som bryter upp och leder om luftflödena. Välbehövliga kaféer, utställningsytor, små butiker och restauranger tillförs genom det mykorrhizala nätverket i ett område som i dag domineras av ett fåtal multinationella restaurangkedjor.

En serie takstrukturer skjuter upp som svampar där de behövs mest. De som är verkliga experter på platsen – de människor som regelbundet rör sig på och genom torget för arbete eller fritid – bjuds in till den mykorrhizala processen och får tillsammans skapa den miljö som förbättrar platsen. Hyperlokala tillägg i befintliga byggnadshörn skapar skydd och solplatser med minimala interventioner.

Bro över Annetorpsvägen

I framtiden skulle de mykorrhizala hyferna kunna skapa en grön bro över motorvägen från Mässparken till bostadsområdet i norr och därigenom möjliggöra ett sammanhängande mykorrhizalt nätverk av nya funktioner och rörelseflöden – tillsammans med den förstärkta bron vid Hyllievångsvägen. Passagen över motorvägen från Malmömässan kan få ytterligare mykorrhizala interventioner som samtidigt fungerar som bullerskydd längs vägen, tillför liv och förstärker rörelseflödena.

Snabb cykling från Holma till Hyllie

Norr om fältet separeras Holma fysiskt från området av stora jordvallar – rester från byggandet av bostäder och infrastruktur – som anlades för att blockera bullret från motorvägen. I framtiden skulle de kunna överbryggas av de mykorrhizala strukturerna. En spektakulär hyfal cykelbro reser sig från det huvudsakliga gång- och cykelstråket genom Holma och ansluter till mycelnätverket i det mykorrhizala Hyllie.

Kopplingen via Pildammsvägen

Centrala Malmö ligger direkt anslutet till Hyllie och avståndet är bara fyra kilometer – en snabb cykeltur på 15 minuter längs Pildammsvägen. Vägen kommer att utvecklas till en mer cykelvänlig och naturskön boulevard, redan kantad av höga och frodiga träd. Den mykorrhizala förbindelsen knyts till denna framväxande gröna korridor. Planerad bebyggelse längs Holmas kant mot vägen kommer att tillföra ytterligare ”näring” till Hyllies urbana mykorrhizala nätverk.

Cirkulationsplatsen mot Lorensborg

Den stora cirkulationsplatsen mot Lorensborg vid Kulissgatan omvandlas i framtiden till en lokal fickpark när trafiken runt platsen minskar genom ytterligare trafikdämpande åtgärder.

Vattenparken

Vattenparken kopplas till det mykorrhizala nätverket genom integrerade strategier för dagvattenhantering, vilket stärker dess pedagogiska värde. Asfalten i Vattenparken bryts upp för att möjliggöra förbättrad dagvattenhantering och delar av materialet återanvänds där det behövs inom det mykorrhizala nätverket.

Malmömässan

De mykorrhizala hyferna sträcker sig även utanför projektområdet och skapar nya platser för varierande användningar längs de blinda fasaderna på angränsande byggnader såsom Malmömässan, med sina utilitära mässhallsväggar och integrerade parkeringsgarage.

Möjliga faser och en öppen framtid

De föreslagna geometrierna är inte avsedda som slutgiltiga iterationer. Oförutsedda användningar kan förändra dem; utvecklingen kan bli högre, tätare eller mer utspridd än vad som föreställs här, och funktionerna kan förändras i takt med att Malmö anpassar sig till förändrade globala och lokala förhållanden. Dessa framtidsscenarier kan se helt olika ut men delar samma underliggande mykorrhizala struktur – på samma sätt som en och samma svampart i naturen kan anta olika och oväntade former.

Svampar som löper amok

I en framtid där det mykorrhizala nätverket har etablerat sig expanderar systemet ytterligare. Mycelet fortsätter att växa och ansluter nu till och med till Hyllie stations runda skärmtak – liknar inte också detta en svamp, med sina cirkulära takljus och människosporer som sprids från dess centrum över hela Hyllie?

Spektakulära gångbroar och upphöjda gångstråk, slingrande cykelvägar som vrider sig runt de höga byggnaderna – detta är möjliga resultat av en framgångsrik mykorrhizal urbanism som ökar platsens urbanitet och närvaron av allt fler kroppar i rörelse.

Till och med Hyllies befintliga arkitektur tycks delta. Hyllie Point skulle exempelvis kunna läsas som en tusenfoting som lekfullt vandrar längs gatan, medan Emporias bärnstensfärgade entré gapar som munnen på ett hungrigt valmonster. Den urbana mykorrhizan ansluter helt enkelt till festen.

Mot gemensamma mykorrhizala nätverk

Ett annat Hyllie

3D-stadsbyggande

Mänsklighetens historia är en historia om teknologisk utveckling. Kommande innovationer – vare sig det handlar om artificiell intelligens, decentraliserade energi- och produktionssystem eller en gradvis minskning av marginalkostnader mot noll – pekar mot en demokratisering av tekniken. I framtiden kan alla vara piloter, byggare, teoretiker – vad som helst.

I denna spekulativa vision börjar våra traditionellt tvådimensionella städer, formade av plana ritbord och bilorienterad infrastruktur, att involvera sig till tredimensionella urbana vävar. Vägar ger plats åt luftburna och vertikala transportsätt – robotdrönare och autonoma fordon möjliggör ett tredimensionellt stadsbyggande. Mykorrhizal involution ansluter till detta nya paradigm och kan närmas från ovan, underifrån och från alla riktningar.

Ett ”icke-objekt”-objekt

Ambitionen hos planerarna för centrala Hyllie att skapa en ”ensemble av objekt” kompletteras på sätt och vis av en organiskt involverad urban struktur som kommer att påverka stadssilhuetten positivt.

Hyllies uttalade vision att bli vackrare från land – i kontrast till städer som många gånger är vackrast sedda från vattnet – kan förhoppningsvis förstärkas av de spontana och organiska morfologier som den mykorrhizala utvecklingen skapar. Det tidigare jordbruksfältet beskrivs i Gestaltningsprogram för Hyllie som en väl synlig plats för ett ”objekt”. Den mykorrhizala interventionen går bortom detta och introducerar en ”icke-objekt”-organism som kan uppfattas långt utanför Hyllie och väcka nyfikenhet hos både besökare och människor som annars inte skulle komma dit. Kroppar dras in i den nya mykorrhizala strukturens vitalitet, frihet och spänning – de känner skillnaden mellan dess inre och dess omgivning och berörs förhoppningsvis på ett andligt och gåtfullt sätt, precis som svampar har påverkat organismer på vår planet sedan tidernas början.

När det gäller identitet gör detta det möjligt för Hyllie – hittills till stor del homogent och otydligt – att rymma och ansluta till Malmös mångfald av identiteter och i förlängningen den mångfald som finns i varje levande kosmopolitisk stad.

Berättelsernas kraft

Detta förslag är inte en ritning för framtiden. Det är en fråga, inte ett svar. En berättelse, en känsla, ett spöke – kanske till och med en hallucination. Kommer det att fungera? Kanske inte. Men tänk om det gör det? Mycorrhizal Involution är ett hjärtslag som ger Hyllies utspridda lemmar förbindelse, andning och mening. Det handlar inte om att forma framtiden – det handlar om att skapa förutsättningar för framtiden att forma sig själv.

Svampens spöke

Alla radikala idéer börjar som spöken. Precis som den övergivna drömmen om Scandinavian Tower kanske bidrog till att skapa dagens Hyllie kan detta projekt påverka det som kommer därefter.

Som stadsforskaren Fredrik Torisson skriver spelar Hyllies spöken roll. Äldre idéer som aldrig byggdes kastar fortfarande skuggor – de formar det som kommer senare, inte genom logik utan genom sin kvarvarande påverkan.

Detta handlar inte om säkerhet. Det handlar om att skapa utrymme för drömmar att slå rot i verkligheten. Vi måste våga föreslå det omöjliga och blåsa liv i urbanismens ouroboros – en process som oavbrutet cirkulerar, reparerar och regenererar. Låt oss minnas det som mindre än ett århundrade av funktionalistisk ortodoxi fick oss att glömma: städer växer bäst när de först levs och först därefter ritas.

Utvalda verk

• Alexander, C. (1965) A City Is Not a Tree
• Alva, Z. (2024). Queer as a City: Unsettling Coherence in “Sustainable Urban Development”
• Baeten, G. (2010). Normalising Neo-liberal Planning: The Case of Hyllie
• Foroughanfar, L. (2022). The Street of Associations
• Krasny, E. (2019). Architecture and Care
• Malmö Stad. (2016). Hyllie Gestaltningsprogram
• Malmö Stad. (2019). Översiktsplan för Södra Hyllie
• Rancière, J. (2006). The Politics of Aesthetics
• Rudofsky, B. (1964). Architecture Without Architects
• Sheldrake, M. (2020). Entangled Life
• Swyngedouw, E. (2007). The Post-Political City
• Torisson, F. (2017). Spectres of the Suburb – Who’s Haunting Hyllie?
• Westin, S. (2012). The Paradoxes of Planning
• Žižek, S. (2006). The Lesson of Rancière